Arne Wickanders debut med Den tredje punkarn fick Selmapriset 2019. Det är priset för årets bästa egenutgivna bok och han fick det mycket välförtjänt, det är en originell och mycket läsvärd text, ”Punkig feelgood-roman för dropouts” var rubriken när jag skrev om den. Det var första delen i det som ska bli en trilogi, både punkhistoria och självbiografi, över perioden 1977-1999. I dag kommer den andra delen ut, Den tionde punkarn, som ger oss en lustfylld resa fram till Palmemordet 1986. Här finns en del inspirationer från den amerikanska beatnikrörelsen, kanske främst Charles Bukowski, som väl kan beskrivas som en sorts prepunk. Kring författaren och trilogin håller det på att växa fram en del annat i en svensk postpunk vilket är riktigt kul!

Allt tycks ha varit öde och humorlöst i förorten Bollmora före 1977. Sedan kom punken, nu skildrad i två anarkistiska romaner fyllda av charm, fräckhet och litterär list.

Aldrig hade jag hört talas om Arne Wickander. Inget visste jag om Stockholmsförorten Bollmoras betydelse – eller dess ickebetydelse i en musikhistorisk kontext, förutom då bandet Stålverk 80.

Nu vet jag mer. Åtminstone om den vrålande fantasi som tycks ha strålat därifrån. Nu är jag tagen, uppfylld och nästan full i fan, tack vare Wickanders bägge böcker Den tredje punkarn (2018) och Den tionde punkarn (2021). För mig sommarens mesta metafor-matador, jämte SR:s Christian Olsson under ridsporten i Tokyo-OS. Till exempel kan Wickander låta någon lysa upp »som en fotbollsplan inför match« och huvudpersonen Arne kan göra en »hönsrövsgrimas«.

Det har gått tre år sedan Den tredje punkarn kom ut och i den här fristående uppföljaren har det gått ungefär lika lång tid. Vi är därmed inne i början av 80-talet. Den tionde punkarn är precis lika underfundig som debuten och varje kapitel kan ses som anekdoter ur Arnes stundtals galna uppväxt där han är på väg in i vuxenvärlden utan att för den delen agera särskilt vuxet.

Har man läst debuten Den tredje punkarn kommer man att känna igen sig i den här uppföljaren. Språket, eller talspråket ska jag säga, är detsamma. Här finns inga skrivregler och det mesta är skrivet med gemener. Trots det flyter texten på bra, möjligen att det kan bli lite klurigare för en icke-stockholmare att läsa men man kommer ändå snabbt in i Arnes sätt att skriva, ett sätt som gjorde att han vann Selmapriset 2019.

Arne Wickander romandebuterade 2018 med ”Den tredje punkarn” som året efter belönades med Selmapriset för bästa egenutgivna bok. “Den tionde punkarn” är en fristående fortsättning och nummer två i en planerad trilogi.
”Den tionde punkarn” utspelar sig på 80-talet. Arne driver omkring, jobbar lite på olika jobb, hänger med Nilz Pilzner, Holmas, Turbo, Vermouth och de andra punkarna i stockholmsförorten Bollmora. Det är vardag och det är fest och det är, tja, livet.

Om den progg som föregick punken var ett uppror med mål, det fanns en politisk agenda, så kan punken beskrivas som ett uppror utan mål, en anarkistisk agenda; en revolt mot mellanmjölk, väluppfostrade sidbenor, organiserade sammanhang, artigt jasägande och mycket mycket annat. Arne Wickander har just avslutat sin trilogi, den svenska punkbibeln, med nya Den trettonde punkarn. Trilogin är en självbiografiskt orienterad berättelse som omfattar ungefär tjugo år; från det sena sjuttiotalet i den första delen till det sena nittiotalet i avslutningen. Den handlar om Arne, den tredje punkarn i Bollmora som är berättarjaget, och hans vänner under dessa år. Böckerna är på gränsen till novellsamlingar med relativt fristående kapitel som bär sina egna berättelser. Författaren har skapat sitt eget punkspråk för sin originella, imponerande och beundransvärda skildring av detta skede i vår moderna historia. Dessutom är det fantastiskt kul läsning!